Jag var ett sånt där barn som ständigt tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund, men aldrig fick någon. Inte förrän strax innan jag flyttade hemifrån skaffade mina föräldrar hund - det var så dags då. Så småningom hade jag möjlighet att ha hund själv, och litegrann av en slump blev det wheatenterrier.

I början på 90-talet gjorde jag en kort - och ärligt talat föga framgångsrik - karriär som uppfödare. Uppfödningen resulterade i alla fall i att jag hade tre generationer terrierdamer, dessa damer skulle så småningom bli tanter (omnämns ofta som just terriertanterna). Vartefter åren gick minskade den skaran och till slut var det bara den yngsta, Pepsi, som fanns kvar. Även hon var då gammal och jag började så smått planera för ett nytillskott, som förstås skulle bli en ny wheaten. Trodde jag.

Jag hade ett halvt löfte om en omplaceringstik, men det var ingen brådska från något håll med den omplaceringen och innan den hann bli verklighet dök Carrey upp i mitt liv. Jag hade ju vid det laget lärt känna rasen genom Sandra, men tänkt att det var ingenting för mig. Väldigt trevliga hundar, och jag gillade verkligen rasen, men en aussie som valp och unghund var nog mer än jag skulle orka med. Men att få möjligheten att få en vuxen, väluppfostrad och dessutom redan tränad och tävlad hund var ju en annan femma... Så Carrey fick flytta hem till oss, och sen dess har livet inte varit sig riktigt likt. Nu har jag ju dessutom Monster, ett vilddjur av sällan skådat slag, och tillvaron har fått ett helt annat tempo. Pepsi finns inte kvar längre, hon fick lämna oss ett halvår efter Carreys ankomst.

Jag befinner mig i den där åldern som jag när jag var 20 tänkte på som "äldre". Men med en aussie eller två blir man snarare yngre.

Vi bor alltså i Kalmar, min sambo Anders, våra två hundar och jag. I lägenhet. Förståsigpåare i vår omgivning utropade "ska ni ha en till?"...."i lägenhet?" när vi meddelade den för oss glada nyheten att Monster var på väg. Följt av yttranden om att man inte ska ha hundar i stan, framför allt inte stora hundar, och särskilt inte i lägenhet och absolut inte två! Hundar (framför allt stora, tydligen) skulle ha en stor tomt att "ströva fritt" på. En åsikt jag inte delar. Jag tror att om man har den inställningen att en stor tomt är vad som behövs för ett bra hundliv, då är man ganska snett ute. Jag tror att det allra mest handlar om vad man gör med sin hund, och hur mycket tid man ger den.

Jag har under en massa år varit ringsekreterare på utställning, och det är den biten i hunderiet som jag kan bäst. Med en brukshund följer förstås intresset även för den delen, jag har gått några kurser med både Carrey och Monster och försöker lära mig så mycket jag kan. Sedan en tid tillbaka är jag också utbildad tävlingssekreterare för bruksprov. När det gäller "det civila" så sadlade jag om efter många år som djurskötare i kobesättningar (och det är väl lite av ödets ironi att jag då ofta tänkte att jag skulle haft en västgöte som kunde hjälpa mig att få korna dit jag ville, då hade jag aldrig hört talas om aussie), och utbildade mig till systemvetare. Jag har gjort ett par frilansjobb som programmerare och ligger nu i startgroparna för eget företagande inom webb och programmering.