Monster

Jag vet inte om Monster var ett ovanligt väl valt namn, eller om namnet blev en självuppfyllande profetia, men ett monster blev det. En helvild valp, som tuggade sönder det mesta som kom i hans väg, som emellanåt verkade använda lägenheten som skateboardramp (springa så fort man kan tills det tar emot, vända mot väggen och full fart åt andra hållet), som inte blev rumsren förrän långt efter halvårsstrecket. Men samtidigt så oemotståndlig. Nu vid ett års ålder har tuggandet begränsats till (för det mesta) tillåtna saker, han rusar inte lika hejdlöst inomhus längre, och han blev faktiskt till slut pålitligt rumsren. Men man har aldrig tråkigt med Monster! Han är påhittig och fräck, drar sig inte för att stjäla ens när man ser på, och visar varje gång upp samma förvånade blick i de klarblåa ögenonen: Va? Fick jag inte ta det? Till hans speciella egenheter hör att han brukar stå och blåsa bubblor i vattenskålen och när han badar doppar han gärna huvudet under vatten. Och svansstumpen viftar mest hela tiden, fast upp och ner istället för i sidled.

Vi tränar och tränar, men har inte kommit särskilt långt. Det är inget fel på arbetsviljan hos Monster, vi har bara lite olika åsikter om vad som är arbete, han och jag... Han är självständig och orädd, vid 11 veckors ålder gav han sig iväg rätt in i skogen med näsan i backen, helt på egen hand. Han måste ju leta rätt på husse och storebror som försvann just där tio minuter tidigare, och lämnade mig snopen på skogsvägen, jag hade i min enfald trott att det skulle fungera att springa åt andra hållet för att han skulle vända och komma till mig. När jag insåg att så inte var fallet och vänt mig om igen var han redan försvunnen. Och jodå, han spårade rätt på de försvunna flockmedlemmarna. Denna självständighet har han fortfarande, det händer ganska ofta att Monster anser att han är upptagen med något viktigare än att lyssna på mig. Det har hänt att jag känt mig lite modlös inför detta, och sagt att jag nog tagit mig vatten över huvudet och aldrig kommer att komma någon vart med Monster. Då brukar Sandra påminna mig om Peggy, min första terrier, som verkligen var en självständig, tuff och orädd hund, och dessutom ganska svårmotiverad. Jag lyckades faktiskt ta ett förstapris i lydnadsklass 1 med henne (med betyget 9,5 på helhetsintryck vilket kändes alldeles extra stort med den hunden), och hon hade en stensäker platsliggning. Lyckades jag komma så långt med Peggy, och med den tidens träningsmetoder, så ska jag nog kunna komma lite längre ändå med Monster! Och han är faktiskt bara ett år än.

Monster är en glad hund. Det är nästan hans mest utmärkande drag. Han är alltid glad! Han älskar alla, och lever fortfarande i villfarelsen att alla älskar honom. Problemet är att han visar sin kärlek lite väl brutalt för de flesta, särskilt gamla tanter och små barn (som alla tycker han är så väldigt söt och därför gärna vill hälsa på honom) är i farozonen när han ångar fram. Så fort någon säger något åt (eller om) honom ute, blir han så toklycklig att han liksom inte kan behärska sig även om han nu skulle vilja. Även alla andra hundar älskar Monster. Tror Monster själv, alltså. Och ångar på som vanligt. Som tur är för hans egen del så uppfattar han ändå skarpa varningssignaler och slänger sig vid behov raskt på rygg. Sedan tror han att det räcker, att man sen genast kan börja studsa omkring hur som helst igen.

Även en monsterhund kan faktiskt vara mjuk och gosig och stillsam, han älskar att sitta nära intill och bli smekt på kinden, eller "hålla handen". Det kan han göra länge, länge medan han halvblundar så man riktigt ser hur han njuter. Och han har en av-knapp han också. Jag har bara inte riktigt listat ut var den sitter än :)

Monster har ett underbart huvud! Det är perfekt i proportioner och parallellitet, har vackra mjuka linjer och är lagom stort. Han har ett korrekt bett, vackra blåa ögon och fina små öron. Han har utmärkta vinklar runt om med raka fina ben och väl slutna tassar. Han har en något lång, men stark rygg och härliga, flytande rörelser som dock ännu är lite sladdriga nu vid ett års ålder. Monster är en sån där hund som alltid står "korrekt" alldeles av sig själv (när han väl står still)! Han har en vacker päls med lagom tjocklek och längd.