Jag registrerade kennelnamnet i början på 90-talet, då jag hade ett par kullar med wheatenterrier. Uppfödningen lämnade inga större spår efter sig i rasen, och så här i efterhand, många år äldre och förhoppningsvis lite klokare inser jag att jag nog inte hade det där riktigt brinnande intresset som krävs för hunduppfödning. Jag var - och är - självklart intresserad av både hundar och avel/genetik, men det rent praktiska och långsiktiga arbetet i uppföderiet kände jag att det krävde för mycket av mig.

Men kennelnamnet har funnits kvar under åren, oanvänt. Och när nu Sandra skulle ha sin första kull valde hon att hellre begära inträde i mitt namn som redan fanns, än att söka ett eget. Det blir också Sandra som kommer att stå för själva uppfödarbiten. Hon har verkligen det där brinnande intresset jag saknade, och tack vare det är hon också långt mycket kunnigare än jag någonsin varit. Min delaktighet består mest i att vara diskussionspartner, och så att pussa på valpar förstås!

Det finns en liten historia bakom själva namnet O'Mullan's. I slutet på 70-talet var jag och dåvarande pojkvännen (som senare skulle bli min förste make och mina barns far) på charterresa till Sri Lanka, som då fortfarande i turistsammanhang hette Ceylon. I sällskapet fanns ett äldre par (i själva verket var det nog vi som var väldigt unga, de befann sig ungefär i den ålder där jag är nu, dvs runt femti) som vi umgicks väldigt mycket med. Mannen kallade sin hustru för Mullan, hon var helt enkelt lite mullig, och det sades på ett gulligt vis. Raskt fick jag - helt oförtjänt vill jag påpeka! - namnet Lill-Mullan. Hemma igen förkortades det till Mullan, det levde kvar under många år och spred sig till resten av familjen. Jag var Mullan. När så kennelnamnet skulle sökas, och med den rasen jag hade gärna klinga irländskt, blev det O'Mullan's.

Under namnet O'Mullan's registrerades min A- och B-kull, därför blir den första aussie-kullen kennelns C-kull.